Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer 2012

29 Januarie 2012

Die paar

Hulle skakel die lamp af en die wit bol

gloei ‘n oomblik terwyl dit oplos

soos ‘n pil in ‘n glas donkerte. Dan opstyg.

Die hotelmure skuif op in die donker lug.

Die hartstog het bedaar en hulle slaap nou

maar hulle geheime gedagtes ontmoet

soos wanneer twee kleure ontmoet en inmekaar vloei

op die nat papier van ‘n kind se tekenboek.

Dis oral donker en stil. Maar die stad krimp nader

in die nag. Vensters word uitgewis. Huise kom nader.

Hulle staan saamgedring en wag, baie naby

‘n klomp mense met uitdrukkinglose gesigte.

 

Paret

De släcker lampan och dess vita kup skomrar

ett ögonblick innan den löses upp

som en tablett i ett glas mörker. Sedan lyftas.

Hotellets väggar skjuter upp i himmelsmörkret.

Kärlekens rörelser har mojnat och de sover

men deras hemligaste tankar möts

som när två färger möts och flyter in i varann

på det våta papperet i en skolpojksmålning.

Det är mörkt och tyst. Men staden har ryckt närmare

i natt. Med släckta fönster. Husen kom.

De står i hopträngd väntan mycket nära,

en folkmassa med uttryckslösa ansikten.

Vermeer

Tomas Tranströmer

Geen beskutte wêreld … aan die anderkant van die muur begin die geraas

die kroeg maak oop met gelag en getwis, rye tande, trane, klokke-geskal

die geesterversteurde swaer, doodsbringer vir wie almal moet sidder.

Die geweldige ontploffing en vertaagde voetstappe van reddingwerkers

die bote wat ronddans langs die kaai, die geld wat inkruip in die sak van die verkeerde man

een rekening op die ander

gapende rooi blomkelke wat voorspooksels van oorlog uitsweet.

Weg daarvandaan en deur die muur in die helder ateljee

binne in ‘n sekonde wat gaan lewe vir honderde jare.

Skilderye getiteld “Musiekles” of “Vrou in blou wat ‘n brief lees”  –

sy is in haar agste maand, twee harte skop in haar.

Teen die muur agter haar hang ‘n gekreukelde kaart van Terra Incognita.

Haal kalm asem … ‘n onbekende blou materiaal is vasgespyker

aan die stoel.

Die goue klinknaels het met ongehoorde spoed ingevlieg

en meteens gestop

asof hulle nooit enigiets anders as stilte was nie.

Ore sing van óf diepte óf hoogte.

Dis die drukking van die anderkant van die muur.

Dit laat elke feit swewe

en gee die kwas vastigheid.

Dit maak seer om deur mure te gaan, dit maak jou siek

maar dis nodig.

Die wêreld is een. Maar mure …

En die muur is deel van jouself –

Ons weet of ons weet nie maar dis waar van ons almal

Behalwe vir klein kindertjies. Geen mure vir hulle nie.

Die helder lug het homself skuins teen die muur opgestel.

Dis soos ‘n gebed aan die leegheid.

En die leegheid draai sy gesig na ons

en fluister.

“Ek is nie leeg nie. Ek is oop”.

Uit Sweeds vertaal deur De Waal Venter

Vermeer

Ingen skyddad värld … Strax bakom väggen börjar larmet

börjar värdshusetmed skratt och kvirr, tandrader tårar klockornas dån

och den sinnesrubbade svågern, dödsbringaren som alla måste

darra för.

Den stora explosionen och räddningens försenade tramp

båtarna so kråmar sig på redden, pengarna som kryper ner i

fickan på fel man

krav som staplas på krav

gapande röda blomkalkar som svettas föraningar om krig.

Därifrån och tvärs genom väggen in i den klara ateljén

in i sekunden som får leva i århundraden.

Tavlor som kallar sig “Musiklektionen”

eller “Kvinna i blått som läser ett brev” –

hon är i åttonde månaden, två hjärtan sparkar i henne.

På väggen bakom hänger en skrynlig karta över Terra Incognita.

Andas lugnt … En okänd blå materia är fastnaglad vid stolarna.

Guldnitarna flög in med oerhörd hastighet

och tvärstannade

som om de aldrig varit annat än stillhet.

Det susar i öronen av antingen djup eller höjd.

Det är trycker från andra sidan väggen.

Det får varje faktum att sväva

och gör penseln stadig.

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det

men det är nödvändigt.

Världen är en. Men väggar …

Och väggan är en del av dig själv –

man vet det eller vet det inte men det är så fär alla

utom för små barn. För dem ingen vägg.

Den klara himlen har ställt sig på kut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.

Och det tomma vänder sitt ansikte till oss

och viskar

“Jag är inte tom, jag är öppen”.

 

Onder druk

Die blou lug se motordreuning is oorverdowend.

Ons leef hier op ‘n sidderende werksplek

waar die seediepte skielik kan verskyn –

skulpe en telefone ruis.

 

Skoonheid kan jy net haastig van die kant af sien.

Digte graan op die land, ‘n klomp kleure in ‘n goue stroom.

Die rustelose skadu’s in my kop soontoe getrek.

Hulle wil in die graan inkruip en dit in goud verander.

 

Donkerte sak toe. Middernag gaan ek bed toe.

Die bootjie vaar weg van die grote.

Jy is alleen op die water.

Die samelewing se romp dryf al hoe verder weg.

 

Uit Sweeds vertaal deur De Waal Venter

 

 

Under tryck

 

Den blå himlens motordån är starkt.

Vi är närvarande på en arbetsplats i darrning,

där havsdjupet plötsligt kan uppenbara sig –

snäckor och telefoner susar.

 

Det sköna hinner man bara se hastigt från sidan.

Den täta säden på åkern, många färger i en gul ström.

De oroliga skuggorna i mitt huvud dras dit.

De vill krypa in i säden och förvandlas till guld.

 

Mörkret faller. Vid midnatt går jag till sängs.

Den mindre båten sätts ut från den större båten.

Man är ensam på vattnet.

Samhällets mörka skrov driver allt längre bort.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: