Sweeds

Jan Vermeer 1632 - 1675. "The art of painting"

 

Vermeer

 

Tomas Tranströmer

 

Geen beskutte wêreld … aan die anderkant van die muur begin die geraas

die kroeg maak oop met gelag en getwis, rye tande, trane, klokke-geskal

die geesterversteurde swaer, doodsbringer vir wie almal moet sidder.

 

Die geweldige ontploffing en vertaagde voetstappe van reddingwerkers

die bote wat ronddans langs die kaai, die geld wat inkruip in die sak van die verkeerde man

een rekening op die ander

gapende rooi blomkelke wat voorspooksels van oorlog uitsweet.

 

Weg daarvandaan en deur die muur in die helder ateljee

binne in ‘n sekonde wat gaan lewe vir honderde jare.

Skilderye getiteld “Musiekles” of “Vrou in blou wat ‘n brief lees”  –

sy is in haar agste maand, twee harte skop in haar.

Teen die muur agter haar hang ‘n gekreukelde kaart van Terra Incognita.

 

Haal kalm asem … ‘n onbekende blou materiaal is vasgespyker

aan die stoel.

Die goue klinknaels het met ongehoorde spoed ingevlieg

en meteens gestop

asof hulle nooit enigiets anders as stilte was nie.

 

Ore sing van óf diepte óf hoogte.

Dis die drukking van die anderkant van die muur.

Dit laat elke feit swewe

en gee die kwas vastigheid.

 

Dit maak seer om deur mure te gaan, dit maak jou siek

maar dis nodig.

Die wêreld is een. Maar mure …

En die muur is deel van jouself –

Ons weet of ons weet nie maar dis waar van ons almal

Behalwe vir klein kindertjies. Geen mure vir hulle nie.

 

Die helder lug het homself skuins teen die muur opgestel.

Dis soos ‘n gebed aan die leegheid.

En die leegheid draai sy gesig na ons

en fluister.

“Ek is nie leeg nie. Ek is oop”.

 

Uit Sweeds vertaal deur De Waal Venter

18 Februarie 2012

Vermeer

 

Ingen skyddad värld … Strax bakom väggen börjar larmet

börjar värdshusetmed skratt och kvirr, tandrader tårar klockornas dån

och den sinnesrubbade svågern, dödsbringaren som alla måste

darra för.

 

Den stora explosionen och räddningens försenade tramp

båtarna so kråmar sig på redden, pengarna som kryper ner i

fickan på fel man

krav som staplas på krav

gapande röda blomkalkar som svettas föraningar om krig.

 

Därifrån och tvärs genom väggen in i den klara ateljén

in i sekunden som får leva i århundraden.

Tavlor som kallar sig “Musiklektionen”

eller “Kvinna i blått som läser ett brev” –

hon är i åttonde månaden, två hjärtan sparkar i henne.

På väggen bakom hänger en skrynlig karta över Terra Incognita.

 

Andas lugnt … En okänd blå materia är fastnaglad vid stolarna.

Guldnitarna flög in med oerhörd hastighet

och tvärstannade

som om de aldrig varit annat än stillhet.

 

Det susar i öronen av antingen djup eller höjd.

Det är trycker från andra sidan väggen.

Det får varje faktum att sväva

och gör penseln stadig.

 

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det

men det är nödvändigt.

Världen är en. Men väggar …

Och väggan är en del av dig själv –

man vet det eller vet det inte men det är så fär alla

utom för små barn. För dem ingen vägg.

 

Den klara himlen har ställt sig på kut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.

Och det tomma vänder sitt ansikte till oss

och viskar

“Jag är inte tom, jag är öppen”.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: